För ett tag sedan utlyste Bröstcancerförbundet, i samarbete med LB Förlag, en novelltävling på temat ”Vänskap”. Vinnaren skulle få sin novell inläst och publicerad på Storytel. Nu blev det ingen vinst för min del men jag var i alla fall en av sju pristagare och det är alltid roligt att bli omnämnd.
Sugen på att läsa novellen? Håll till godo. Här är den:
Björnen sover i sitt lugna bo
Det var på kräftskivan som allt ställdes på sin spets. Ända sedan dagen då inbjudan damp ner i deras brevlåda, tre veckor tidigare, hade Karin vetat att Thor skulle slå henne när de kom hem från festen.
Hon hade tänkt skicka ett sms till Jennie och tacka nej. Jennie, hennes bästa vän allt sedan tiden på högstadiet, hade slutat ställa frågor vid det här laget. I början när Karin kom med sina ursäkter om varför hon inte kunde ses hade Jennie ifrågasatt, men efter några år hade hennes protester tystnat. Om hon mot förmodan skulle fråga varför de inte kunde komma så kunde Karin alltid säga att sömnen trilskades. Det var ingen lögn. Med en tremånaders bebis som inte ville sova några längre stunder, varken på dagen eller natten, var det inte det minsta konstigt att man inte hade energi över för att gå på fest.
Istället för att skriva till Jennie och gömma kuvertet långt ner i sophinken hade Karin råkat lämna det på köksbänken. Max gallskrik hade fått henne att glömma och när Thor kom hem en timme senare var hans ögon farligt svarta när han klev in i vardagsrummet där Karin hade slumrat till, med Max på bröstet, i soffan.
”Förlåt. Jag…” Allt började flimra när Karin hastigt reste sig upp.
”Har inte jag sagt åt dig att du ska låta bli posten? Vi öppnar tillsammans. Visst gör vi?” Thor gick fram till Karin och drog handen sakta över hennes kind. Rörelsen var mjuk. Orden och ögonen hårda. Innan han tog Max ur Karins famn gav han henne en hastig puss i pannan. ”Har mina älsklingar haft en bra dag?”
Karin nickade. Svalde hårt och tog varligt ett steg bort. Leendet hon tvingade sig till var väl inövat.
”Hungrig? Jag tänkte steka rödspätta.” Karin hoppades att Thor inte skulle märka darrningen i hennes röst.
”Björnen sover, björnen sover i sitt lugna bo.” Thor sjöng sakta för Max. Precis när Karin hade lämnat vardagsrummet hörde hon honom ropa: ”Kul med kräftskiva förresten. Klart vi ska gå.”
#
Den gamla ladan var smyckad med girlanger och lyktor. Långbordet var dukat med stora vita tallrikar och intill låg servetter som skiftade i olika rödgula nyanser. Här och där låg ståtliga dillkronor och bröt av den röda prakten. En svag doft av nybakat bröd smög sig på och på bordet stod tre stora fat, till brädden fyllda, med kräftor.
Jennie stod i dörröppningen.
”Karin. Åh, vad fantastiskt att du kunde komma. Jag måste erkänna att jag blev glatt överraskad när du skrev och tackade ja”, viskade hon samtidigt som hon gav Karin en hård kram. Karin besvarade kramen men sa ingenting.
”Vad fint ni har gjort det. Som en saga”, sa Thor när han klev in i ladan.
”Tack. Jag kunde inte hejda mig när jag började”, svarade Jennie. ”Alkohol eller alkoholfritt?” Hon lät blicken vandra från Karin till Thor.
”Jag kör i dag. Karin kan gott unna sig ett glas bubbel”, sa Thor och tog emot glaset som Jennie gav honom. Karin harklade sig.
”Nej, men jag…” Hon hann inte säga mer innan Thor avbröt henne.
”Men älskling, det är klart att du kan ta ett glas bubbel.”
”Det är bordsplacering.” Jennies ord blev till ett hugg i magen på Karin. Tanken på att hon skulle hamna intill någon man, vars eventuella pratgladhet skulle kunna väcka Thors svartsjuka, fick henne att känna hur en obehaglig matthet spred sig i kroppen. ”Jag tänkte att det kunde vara smidigt om ni fick lite extra plats för barnvagnen, så ni sitter längst ner.” Jennie pekade mot bordets kortända.
”Okej”, sa Karin och följde efter Thor in i ladan.
Jennies klingande i glaset fick småpratet runt långbordet att tystna. Vid hennes sida stod sambon Jakob. Han höll en arm runt hennes midja och log med hela ansiktet. Alla platser runt bordet, utom den intill Karin, var upptagna. På stolen bredvid Thor satt en ung tjej med näsan i mobilen.
Precis när Jennie skulle börja prata smög en äldre kvinna in i ladan. Jennie log mot henne och pekade i riktning bort mot Karin.
”Hej”, viskade kvinnan när hon leende slog sig ner.
”Hej”, viskade Karin till svar.
”Välkomna!” Jennie skrattade till och höjde sitt glas. ”Jag är så otroligt glad över att ni är här. Att ni ville komma hem till oss ikväll.” Jennie tittade på Jakob och log.
”Jag håller med”, sa Jakob. ”Jag är också så otroligt glad över att ni ville komma just i dag. Vi har nämligen en mycket speciell händelse att fira.” Jakob gjorde en konstpaus innan han fortsatte: ”Vi har förlovat oss.” Applåder och busvisslingar följde när Jennie och Jakob höll fram sina händer för att visa ringarna.
”Nu ska vi ha en underbar kväll och natt tillsammans. När kräftorna är slut dukar vi bort och gör ett dansgolv av det här stället och jag hoppas så klart att ni alla kommer att göra mig och Jakob sällskap, hela natten lång.” Jennie svängde på höfterna och skrattade när Jakob tog hennes hand och snurrade runt henne i en improviserad dans.
Karin hann inte mer än lägga en kräfta på tallriken innan Max vaknade till i vagnen. Thor reste sig, tittade på Karin och tog upp det skrikande barnet.
”Jag kan ta honom först. Ät du.” Han log urskuldande mot övriga gäster när han krånglade sig förbi bordet med Max i famnen och gick ut ur ladan. Sorlet steg när småpratet på nytt tog fart bland gästerna.
”Jennie är inte någon som springer med skvaller. Men hon har berättat.” Karin skulle precis bre smör på en bit bröd men stannade mitt i rörelsen. Hon vred sakta på huvudet och såg på kvinnan som satt intill henne. Kvinnan såg ut som vem som helst. Några år över sextio. Kortklippt hår. Små pärlor i öronen. Trots att Karin hade känt Jennie i snart tjugo år, och hade träffat hennes familj och släktingar många gånger, kunde hon inte placera damen.
”Förlåt?” Karin tvingade sig själv att möta sin bordsgrannes blick. När kvinnan tittade bort mot ladans öppning gjorde Karin likadant. Thor och Max syntes inte till.
”Min sonhustru sa aldrig att hon blev misshandlad av Klas, min son. Han sa så klart ingenting heller och jag frågade inte. Eller jo, en gång frågade jag honom om han var en snäll man. Då log han bara och sa att han inte förstod vad jag pratade om. Jag hade en känsla av att något var fel. Väldigt fel. Mitt hjärta gick sönder när allt uppdagades. Min pojke, att veta att han var kapabel till fruktansvärda handlingar.” Kvinnan tystnade. Hon fyllde glaset som stod framför henne med bubbelvatten och drack en klunk. Karin sneglade bort mot ladans öppning igen. Fortfarande ingen Thor i sikte.
”Beklagar”, sa Karin. Hon knöt sina darrande händer under bordet.
”Jag är inte full, om du tror det. Och inte är jag galen heller. Det är inte lätt för mig att prata om vad Klas har gjort. Fy, jag skäms. Jag undrar ofta om det är mitt fel att min son har blivit en som slår kvinnor. Jag har inte sagt något om det till nån, förutom till Jennie. Hon är en god lyssnare. Ja, det vet du väl så klart. Ni har ju känt varandra länge. Vi jobbar ihop, sa jag det? Hon är orolig för dig men vet inte hur hon ska hjälpa. Hon ville att jag skulle prata med dig. Berätta att det finns hjälp att få. Min sonhustru fick fantastisk hjälp. Ja, det fick hon verkligen. Du kommer också att få hjälp. Du ska inte stanna hos honom.”
”Jag… Jag vet inte…”
”Jag förväntar mig inte att du ska säga något. Men jag vill berätta för dig. Så att du vet att du har vänner omkring dig. Som finns här för dig och barnet. Johanna, min sonhustru, hon höll på att mista livet. Det ska inte hända dig. Du ska gå. Det kan du.”
Karin stirrade rakt ner i tallriken på den orörda kräftan. Luften var omöjlig att dra ner i lungorna och i magen spred sig illamåendet.
”Men har du inte ätit?” Plötsligt stod Thor vid långbordets kortsida. Karin hade inte sett honom komma och ryckte till. Han såg frågande på hennes orörda tallrik.
”Jag fick ont i magen. Men jag kan ta Max nu, så att du får äta.”
”Han slutade i alla fall skrika”, sa Thor och lämnade över sonen. Den unga tjejen på stolen intill stirrade fortfarande ner i sin mobil och tycktes inte märka när Thor sträckte sig framför henne för att ta några kräftor från det stora fatet. Karin smekte försiktigt Max över kinden. Det var omöjligt att blinka bort tårarna som kom när hon såg på det hjälplösa lilla barnet. Hjärtat rusade, tankarna likaså.
”Jag måste bara pissa.” Karin drogs tillbaka till ladan av Thors ord. Hon tittade upp och nickade.
När Thor var borta började kvinnan genast prata igen:
”Jag minns hur jag brukade ligga och titta på Klas när han var liten. Det var som om jag ville lagra bilden av honom djupt därinne i min själ. Jag hade aldrig, inte för en sekund, kunnat tro att han skulle kunna göra det som han har gjort mot Johanna.”
När Max hade somnat lade Karin försiktigt ner honom i vagnen. Thor var tillbaka vid bordet och åt med god aptit men Karin lyckades bara tvinga i sig några tuggor av brödet.
Jennie kom förbi och i hennes blick såg Karin rädslan. Att stå vid sidan, att känna sig maktlös och också hjälplös, det var inte lätt. Karin såg det på Jennie och hon önskade att hon hade kunnat göra något för att lindra, men i kväll – i kväll – skulle Karin inte lämna Thor. Det visste Jennie och det visste Karin.
Karin visste att i kväll, innan Thor slog henne, så skulle han lägga Max i spjälsängen och sedan skulle han sakta sjunga om den björn som sov och som aldrig blev farlig, så länge man var varlig. Karin visste att hon skulle höra sången genom den stängda sovrumsdörren och hon visste att hon skulle tvinga sig själv att hålla tillbaka gråten som hulkade inom henne. Om hon bara var varlig skulle Thor kanske inte bli så farlig. Inte kväll. Förhoppningsvis skulle han i alla fall låta bli hennes mjölkfyllda och ömma bröst.
Trots att Karin visste att detta skulle ske så hade just denna kväll ändå ställt allting på sin spets. Karin hade sett en glimt av något möjligt. Nu visste hon att Jennie såg. Att vänskapen existerande. Den var fortfarande lika stark som den var när de var fjorton år och fnittrigt jämförde hur den första kyssen hade smakat. Och någon kväll – inte ikväll – men någon kväll, så var det vetskapen om denna vänskap som skulle få Karin att lämna Thor. Någon kväll.
Av: Sara Källström