Så jävla ont

Ofrivilligt barnlös. Det är i det ofrivilliga som smärtan ligger. Krampar. Förvrider. I ett ofrivilligt tillstånd berövas vi vår längtan. Om det vore frivilligt skulle allt te sig annorlunda. Jag bryter sällan ihop numera; har hittat ett förhållningssätt till det ofrivilliga. Det som berövar mig min frivillighet.

Så skrev jag i mina dagboksanteckningar under pågående IVF-behandling för några år sedan. När något är ofrivilligt kan det göra så jävla ont. Och det gör det att vara ofrivilligt barnlös. Jag vet att det är många med mig som har varit och är där. Längtar och hoppas; önskar att det var annorlunda. Önskar att de inte var en del av statistiken – en av tio som inte kan räkna med att bli biologiska föräldrar.

Många var gångerna när jag torkade tårarna, ignorerade klumpen i magen och klistrade på ett leende när mensen kom månad efter månad. När fasaden till slut rämnade infann sig på sätt och vis en enorm lättnad. Det var skönt att våga prata om vår hemlighet.

Vi började trevande, berättade för syskon och föräldrar. Några nära vänner fick också ta del av vår oro. Det var obekvämt och vi visste inte hur vi skulle påbörja samtalen. När vi hade berättat för några gick det lättare. Efterhand blev jag och min man samspelta. Det hände att jag fick känslan av teater när vi talade om våra svårigheter att bli gravida. Våra repliker satt där de skulle och vi visste hur mycket vi skulle säga, för att på sätt och vis inte behöva säga särskilt mycket alls, om vår barnlängtan. Det var jobbigt att visa sig sårbar och trots att vi berättade om vår stora hemlighet behöll vi masken på. Situationen var tudelad. Mitt i all oro och ångest lättade till viss del pressen av att berätta. Fast jag tror inte att någon, som inte har varit i situationen själv, förstod helt och fullt hur vi kände och påverkades av barnet som aldrig kom.

Tyvärr pratas det för lite om ofrivillig barnlöshet. På sätt och vis förstår jag det. När man befinner sig i den ständiga berg- och dalbanan av hopp och förtvivlan orkar man inte utse sig själv till språkrör och blottlägga sorgen. Jag har en dotter i mitt knä när jag skriver det här. Hon kom till oss till slut. Det är därför jag orkar berätta om det ofrivilliga som gjorde och gör så ont.

Innan jag och min man försökte bli gravida förstod vi aldrig, inte innerst inne och på riktigt, att det inte är en självklarhet att kunna bli biologiska föräldrar. Den diskussionen existerade inte hos oss eller i vår närhet. Vi tycktes alla ta för givet att vi skulle få bli biologiska föräldrar när helst vi själv önskade. Vi kunde inte ha haft mer fel.

Jag hoppas att den här boken ska ta hål på den tabuliknande tystnad som fortfarande råder kring ofrivillig barnlöshet. Min önskan är att ett samtalsklimat där vi vågar lyfta ämnet kommer till stånd. Att det ofrivilliga ska synliggöras.

Vi är så många som bär och har burit på oron över månaderna som går och barnet som aldrig kommer. Även om vi inte orkar prata om det behöver vi få en röst. Kanske finner du som är ofrivilligt barnlös en tröstande gemenskap i rösterna som talar till dig i boken. Kanske ges en större insikt till dig som är förskonad från det ofrivilliga, men ändå vill veta något därom.  Kanske kan den här boken sätta igång samtal bland vänner, kollegor och i offentligheten – och därmed ta hål på den tunga tystnaden som så många ofrivilligt barnlösa lever med.

I boken varvas mina tankar kring ofrivillig barnlöshet med dagboksanteckningar från min tid som ofrivilligt barnlös. Här finns också intervjuer med andra som är eller har varit ofrivilligt barnlösa. Jag har även intervjuat en läkare, en barnmorska och en embryolog som arbetar på IVF-kliniken i Falun om deras syn på arbetet med ofrivilligt barnlösa och assisterad befruktning. Utöver intervjuer och dagboksanteckningar finner du också saklig information om infertilitet och assisterad befruktning. Informationen bygger på vad som står i boken Infertilitet Utredning och behandling genom assisterad befruktning, redaktörer Julius Hreinsson, Lars Hamberger och Thorir Hardarson, Studentlitteratur, 2005.